ÄR KONSTEN DÖD?



Intressant artikel av Agnes Lidbäck i DN om hur konsten inte överraskar längre, om hur den alltid upprepar sig och hur det blir svårare och svårare att som betraktare ta sig igenom något nytt (de här raderna är fina: ”De tunna röda strecken i strömningstjänsterna visar hur många serier eller filmer som jag börjat titta på men lämnat, snabbt: en sorts rastlös rödpenna över allt det bästa dramaturgin lärt oss”) - ett tema vi varit inne på flera gånger i podden. Även Sigge Eklund har varit inne på samma spår flera gånger i podden "Alex & Sigge" - senast i avsnittet ”Det får vara slutfestat nu” -om Daft Punk - att allt återupprepar sig och är ett collage av sånt som redan gjorts. Att vi kulturellt står och stampar.


Anledningen till att jag söker mig till frågan hela tiden är tanken om att konsten är en gestaltning av hur samhället ser ut och betraktar man det så - utifrån hur även civilisationen och sättet vi lever på har kommit till sin ände - så är det naturligt att även konsten gör det. Men samtidigt så måste vi ju tro på utveckling och återfödelse och där vill jag tro att konsten spelar en central eller t o m avgörande roll för omställningen till en ny värld. Där förmågan att ställa frågor, provocera, inspirera och vända in och ut på föreställningar kan leda oss i nya, oväntade riktningar.


Men är det sant att konsten är död eller var hittar vi den? Var finns det som kräver något av mig, lämnar mig utmattad, överkörd, förvirrad och samtidigt full av kraft? Som tvingar mig att själv följa efter ett eget outforskat spår och skapa något nytt?


Jag frågade Jenny Wilson, musiker och konstnär som med sina verk alltid lyckas ligga i framkant på alla plan i sitt uttryck - visuellt, ljudmässigt och innehållsmässigt och som därför är någon vars verk försätter mig i nya mentala tillstånd. Om hon lyckas återuppfinna sig själv ständigt så måste ju även hon hämta kraft någonstans ifrån?


Jenny - stämmer det att konsten bara återupprepar sig och inte har förmågan att vänta upp och ner längre?


Jenny: ”Man måste vara medveten om vad man lägger sin uppmärksamhet på och var man hämtar näring. Om utbudet är enormt (vilket det ju är nu) och allt finns tillgängligt så måste man veta vart man ska gå för att hitta den. Konsten är inte sämre nu, den hittar sina egna vägar och man måste orka leta. Det är lite som att hetsäta. När man har mycket tillgängligt och inte kan låta bli att exempelvis se ett avsnitt till av en serie så blir man själsligt mätt och trött efter ett tag och orkar inte leta efter det som har skarpare innehåll. Men det finns!”


VAR finns den i så fall?


Jenny: ”Den finns är väl egentligen överallt. Men bara om du inte moffar i dig precis allt annat som också finns överallt. Som i exemplet med att hetsäta: proppar man i sig allt som finns att äta för att sedan spy upp det, har man ju inte stoppat i sig allt det där för att känna smaker eller för upplevelsen, utan för att trösta sig eller döva sig. Eller helt enkelt fördriva tid.”


Så är det såklart. Allt känns genast mycket mer hoppfullt. Måste bara sluta moffa och hitta till det som verkligen har potential att beröra.