Efter att ha lyssnat på det senaste avsnittet av den förträffliga podden Lilla Drevet (avsnittet heter Gråben, 21 min in) så håller jag på att vänja mig vid ett nytt perspektiv. Att vår civilisation redan är död och att det vi upplever nu är ett långt, utdraget sista andetag. Och att hela idén om hållbarhet, eller kanske sättet vi pratar om den på, i själva verket är kontraproduktiv eftersom den upprätthåller en tanke om att vårt nuvarande sätt att leva på går att fixa. Men det går inte. Så enda sättet att överleva på (eftersom hoppet lär vara det sista som överger oss) eller åtminstone dö med värdighet är att byta perspektiv totalt. Att överge det mesta vi vet och skapa helt nya sätt att leva på. Therese Uddenfeldt var inne på samma sak, både i DN och i Aftonbladet. Att äta något gladare grisar, gå över till solceller, köra elbil och låta bli en och annan flygresa till Thailand är i själva verket bara desperata försök att slippa tänka på det oundvikliga. Döden. Och den dystopiska framtid som våra barn och barnbarn går till mötes.
Therese Uddenfeldt fick sen svar från forskare som säger att det visst finns initiativ som tar frågan på allvar och som exempelvis jobbar med olika scenarior för att undersöka hur ett Sverige bortom tillväxtparadigmet kan se ut 2050. Det är ju kanon, tänker jag men räcker det? Forskning i allmänhet och klimatforskning i synnerhet är ju inte direkt känd för att snabbt få genomslag och påverka hur vi lever. När inte ens våra politiker vill ta i frågan och verkligen diskutera vad det innebär att följa den klimatlag man enats om, där bensinpriset enligt Konjunkturinstitutet skulle behöva höjas till 50 kr och koldioxidskatten med 1000% för att Sverige ska bidra med sin del till Parisavtalet. När inte samtalet och förändringen sker där, var ska den ske då?
Från min lilla kant på jorden då, där jag spenderar dagarna med att försöka inkludera de lite mer oliktänkande idébärarna och dra fram de mer samhällsnyttiga idéerna i ljuset, så känns vårt arbete plötsligt inte tillräckligt radikalt. Hur ska vi som i huvudsak offentligt finansierad aktör gå tillväga när våra finansiärer förväntar sig att vi ska jobba med idéer utifrån mätmetoder som inte alls premierar lösningar på ovanstående? Samma gäller för hela det offentligt finansierade innovationssystemet. För det enda jag kan tänka på nu är - var finns alla galna idéer? Häromdagen träffade jag en 75-årig kvinnlig forskare som burit på en idé i många år och som säger sig sitta på flera lösningar kring på hur vi bättre ska ta hand om vårt avfall och säkerställa att jorden inte blir utarmad. Hon har knackat på dörrar i flera år för att bli lyssnad på men ingen tar ett andra möte. Mitt antagande är att det handlar mer om att hon inte ser ut och beter sig som en entreprenör förväntas göra och att hennes idéer är svåra att räkna på och mindre om potentialen i idéerna. Henne måste vi bara lyssna på. Tillsammans med alla andra vildhjärnor med idéer som ingen lyssnat på hittills för att dom är alldeles för okonventionella och svåra.
Hör av er snälla! Vildhjärnor eller andra med tankar om hur vi etablerar samarbeten på bred front som kan börja få nya saker att hända. Det är dags nu. För även om det här kommer att bli svårt så är det väldigt, väldigt viktigt.SparaSparaSparaSparaSparaSpara