top of page

"HEJDÅ JORDEN! MEN FÖRST MÅSTE NI PROVA VATTENRUTSCHBANAN."



Jag kan inte sluta tänka på företaget bakom kryssningsfartyget "Icon of the Seas", det största i sitt slag som sjösätts i början av 2024. På hur det håller på att byggas just nu. På alla beslut som fattats längs vägen. På de som lever i en en verklighet där det enda som spelar någon roll är att man är ett rovdjur på konkurrensutsatt marknad. Där större, vildare, bättre är sättet på vilket man vinner sina kunder och tjänar pengar.


Jag tänker på första mötet som hölls, när någon kom med idéen. Hur pitchen måste ha låtit och till vilka höjder båten lovades kunde ta företaget. Hur insäljande det måste ha varit, hur superlativen haglade och hur alla gick därifrån med en känsla av att allt är möjligt.


Jag tänker på effektiviteten som måste uppnås i ett sådant bygge och på hur ägarna inte är båtbyggare utan ett investmentbolag och att att deras syfte är att generera vinst. På hur det påverkar i alla led. På ledningen som stressas av siffror och att på snabbast sätt göra de röda till svarta. Där föreställningen om framgång är när något blir större, snabbare, bättre, djärvare.



Jag tänker på marknadsförarna och reklambyrån som gjort sina målgruppsanalyser och i möten kommit fram till att meningar som ”Upplev moment som är värda att skryta om” och ”7 pools for every mood”, ”Helt nya sätt att imponera” och ”…kommer förändra ditt sätt att roa dig för alltid” är de som bäst kommer att fånga just den här målgruppen. Där de med hävdelsebehov och extravagant livsstil ska lockas in med skruvade, färgglada bilder som tagna ur en Barbievärld och löften om att lämna sitt liv bakom sig för en vecka.


Jag tänker på passagerarna. Pressen av att behöva känna extrem lycka under denna överbetalda semestervecka. Hur irriterad man blir om medpassagerarna inte agerar statister i just min dröm. Hur pinsamt ett jobbigt barnskrik kommer att bli om det är ens eget barn som skriker. Var man tar vägen när man är ledsen eller har ont någonstans.


Jag tänker på de som konstruerar båtarna - på åratal av studieskulder och yrkesstolthet och hur spännande det måste vara att få vara med och bygga det största som gjorts. På bärighet, färger, kostnader, fart, köl. Kamper vid ritborden om hur mycket allt får kosta i relation till säkerhet och miljönytta. På de som bygger båtarna med sina händer och där uppdraget redan är glasklart. Båten ska byggas. Det har någon bestämt. Det är många som vill ha uppdraget att bygga, dom fick det och dom ska göra det bra.


Jag tänker på säljarna som just nu sitter och ringer och bokar in passagerare. På manuset de har framför sig med alla superlativ om lyx och hur hur glada barnen kommer att bli när resan är bokad. Hur säljandet i sig bygger på åratal av erfarenhet kring manipulation. Hur varje tveksamhet hos kunden tolkas som en köpsignal och man har ytterligare ett säljargument redo. Där säljaren berättar om hur enkelt allt är. Hur man inte behöver betala allt på en gång. På påhittade rabatter. Jag tänker också på hur stressade säljarna är av sin säljledning som mäter alla samtals längd och framgång i form av bokningar och där lönen troligtvis är provisionsbaserad och det inte finns något utrymme för tveksamheter och eftertanke i deras röster. På hur det just där, i det enorma call-centret inte finns utrymme för några ifrågasättanden. Där finns knappt utrymme för toalettbesök. Båten ska fyllas. Det är bestämt. Punkt.


Jag tänker på kaptenen. Är hen anställd ännu? Jag tänker på underhållarna, serveringspersonalen, städarna och alla spyor som kommer att behöva torkas upp. Är lönen bättre på den här båten? Villkoren? Jag tänker på hur alla kommer att gå en kurs i hur man ler bäst och hur kunden alltid har rätt, hur vidrigt den än beter sig. Jag tänker på hur sexuella övergrepp är det vanligaste brottet ombord på kryssningsfartyg (75% av anmälda brott) och på hur Icon of the Seas ägare Royal Caribbian tillsammans med en annan kryssningsjätte stod för 70% av alla anmälda brott på kryssningsfartyg för något år sedan. På hur personalen måste le ändå. På hur personalen själva begår övergreppen. På hur dåligt alla måste må under sina leenden. Jag tänker att det säkert inte är en slump att större delen av säsong 2 av Succession handlade om att tysta olika missförhållanden i deras kryssningsverksamhet.


Är det någon i dessa led som känner att något är konstigt? Som själva är stressade över hur naturen omkring oss förändras och allt prat om klimatet på nyheterna? Jag tänker på hur långt alla som jobbar med båten själva kommit i sina tankar kring klimatet. Om det någonsin gnisslar inombords när man går till jobbet och hur det i så fall gnisslar. När beslutet väl är fattat så rullar väl allt bara på då? Någon annan har fattat besluten, har jag möjlighet att påverka något alls? Man vill ju inte stöta sig med sina kollegor eller chefer? Lönechecken och arbetsklimatet är för viktig för det.


Jag tänker på ägarnas esg-policy som säger att ”sustainability is a core value” och hur det kunde gå så fel. Där ingen säger ifrån, höjde rösten på mötet och sa ”hey, jag är osäker på hur det här rimmar med våra hållbarhetsmål - är den här kryssaren rätt sak att satsa på i dessa tider?" Är någon osäker på hur skeppen stör den biologiska mångfalden? Funderas det över hur många rutter båten behöver gå innan den börjar gå med vinst i förhållande till hur stora utsläpp den genererat på vägen?


Hur många har räckt upp handen under åren, rest sig upp och lämnat de interna mötena när något har skavt? När besluten fattades om att nuvarande båtar skulle fortsätta lägga till i hamnen på Haiti mitt under humanitär kris efter jordbävning. Var det olustigt för någon när drinkarna fortsatte serveras och passagerare stod vid relingen och tittade på? Eller vem sa ifrån när beslutet fattades om att dumpa olja i havet 1999 och försöka dölja det med olika typer av falska dokument? Jag tänker på hur felaktiga beslut bara kan fortsätta att fattas i en kultur som är totalt fokuserad på egennytta och vinst, med till synes noll fokus på den omvärld som verksamheten påverkar. Där allt är OK bara ingen upptäcker det. Där det skrattas när man kommer undan. I en sådan kulturen är det troligtvis ingen som räcker upp handen och säger emot.


Jag tänker på alla som blir påverkade runtomkring. På luften som blir dålig i städerna där man lägger till eftersom motorerna hålls igång för att generera el. På hur den lokala turismen inte gynnas eller hur kulturer inte upplevs, där ett stop på en karibisk ö blir ett streck i boken och där inga minnen genereras bortom en souvenir i form av en kylskåpsmagnet. Jag tänker på delfinerna i Venedig som ändrade sina rörelsemönster och simmade in i kanalerna igen när covid gjorde att båtarna slutade lägga till. På det marina livet i stort. På våra sköra ekosystem.


Till sist tänker jag på hur vi alla hänger ihop, tittar på vad den andre gör och hur vi ständigt verkar fortsätta välja drömmen framför verkligheten. Drömmen där allt kan fortsätta som det alltid gjort.





FAKTA ICON OF THE SEAS:

Vikt: 3 miljoner ton. Längd: 365 meter. Förflyttar ca 10.000 personer.


Ett sådant skepp släpper ut lika mycket föroreningar i luften som fem miljoner bilar som kör samma sträcka. Enligt en studie för några år sedan släppte alla kryssningsfartyg tillsammans ut 62 miljoner kiloton svaveldioxid – att jämföra med bilarnas 3,2 miljoner kiloton.

Comentários


bottom of page