Det som hände i USAs kongress häromdagen kapslar in något jag försökt sätta ord på, något om hur respekten är på väg att försvinna i det offentliga samtalet. Jag undrar var anständigheten tog vägen? Fokus på frågan. Höjden. Känslan av att beslutsfattare har bildning och kan något som jag inte kan. Strävar efter någon slags samsyn. Har en god grundton. Att man förstår sin roll som förebild och att det är viktigt att skapa trygghet.
Jag brukar vilja förenkla för att förstå och tänker att världen är som ett klassrum. Ni vet. Det finns ett par som är smartare än alla andra. Någon kanske är engagerad i elevråd och styr upp klassresor. Någon är kreativ och lite udda. Någon sitter längst bak i klassrummet och tramsar. Någon är översittare och i värsta fall mobbare. Sen finns det alla andra. Som liksom följer med energin, följer med den som har ordet. Som är tysta när mobbaren säger något eller skrattar. Kanske av rädsla för att själva bli utsatta eller vill kunna känna en social tillhörighet oavsett vem som vinner. Man ligger lågt, tittar åt ett annat håll, låter maktkampen utspelas med en förhoppning om att bara få vara med sen, oavsett med vem.
Det är därför Trump fortsätter vinna. Eller alla högerextrema över hela världen för den delen. Det är mobbarna, som sitter längst bak i klassen och skjuter ärtor eller fäster tuggummin under bänken som håller på att ta över. Dom som tycker att plugghästarna är töntiga. Som skrattar högt åt andras tillkortakommanden och använder fysiskt våld när orden inte räcker till. Den tysta massan bryr sig inte längre om hur tokigt det är, det är viktigare att få tillhöra, få en känsla av att vinna och känna trygghet i att det är den hårdaste som kommer att hålla en om ryggen när krisen kommer.
Trump sitter där, längst bak i klassen. Han har sedan länge sprängt gränserna för vilka samtal som är anständiga att föra, hur man pratar med och om människor. Men även vi är på väg dit. Konsten att använda ord för att härska finns överallt och utvecklas i en rask takt. Orden med syfte att motståndaren ska känna skam, bli tyst, ifrågasätta sin egen sanning, isolera, sätta självkänslan ur spel. Små förvrängningar. Som gaslighting. Du trodde att du visste vad det var för samtal/projekt/överenskommelse du var inbegripen i men plötsligt ändras spelreglerna. Din verklighet tas ifrån dig. Det var aldrig vad som sas från början, nya, avledande faktorer skjuts in. Allt för att du ska tappa balansen och den som gaslightar ska få det den vill.
”I think your eyelashes are messing up what you are reading” säger Marjorie Taylor Greene. Det som följer är som ett avsnitt av Jerry Springer.
Vad hände med värdena som alla kunde skriva under på? Man ska inte ljuga. Rättvisa. Respekt. När inte ens våra folkvalda väljer den vägen, då är det nog dags för elevrådsrepresentanterna att ta till orda. Men vad ska dom säga?
ความคิดเห็น