I takt med att tillvarons komplexitet bara ökar och förståelsen för allt som händer bara minskar så kommer tanken. ”Tänk om det inte behöver vara så svårt egentligen?”. Vi pratar och skriver, rationaliserar och organiserar, formulerar, kommunicerar och kritiserar. Men tänk om vi alla faktiskt har det vi behöver allra mest mitt framför oss och har haft det hela tiden? Men att vi kanske har glömt? Att omställningen skulle kunna ske fort om vi bara började navigera utifrån vår djupt nedärvda mänsklighet istället för i ramarna inuti våra strukturer? Naivt kanske men tanken släpper inte taget.
Hon kom till mig för 14 år sedan. Vi hade inte planerat att skaffa någon hund men olika omständigheter gjorde att hon behövde oss. Hon och jag hörde bara ihop direkt - för henne eftersom livet hade lärt henne om avsked som hon inte ville uppleva igen och för mig eftersom hon tvingade mig att se mig själv. Snabbt såg hon saker hos mig som jag själv inte tänkt på. När jag var utbränd men tvungen att jobba i alla fall och tänkte ”bara lite till, bara lite till” trots att hjärnan höll på att ge upp så kom hon alltid och lade en tass på mitt knä och bad mig göra något annat. Hon gick alltid vid min sida. Genom livet, tillsammans.
Hon höll mig uppe, gjorde mig glad, behövde närhet och visade mig vad total lojalitet och villkorslös kärlek är. Jag fick barn och dom växte upp tillsammans. Jag läkte långsamt och närheten till henne öppnade dörrar till något nytt och förunderligt som är svårt att sätta ord på. En katt kom och flyttade in i min armhåla och stannade kvar i ett drygt decennium. Det kändes plötsligt viktigt att sitta i kohagar i timmar för att lära mig om hur dom rör sig och tar hand om sina kalvar. Jag låg framstupa och filmade nyckelpigor som parade sig, lät sniglar krypa omkring på mina armar, följde efter humlor tills jag var tvungen att vända hem, hittade ett speciellt får som jag var tvungen att titta till med jämna mellanrum och smög på två tranor för att få höra deras sång så nära som möjligt och för att se om dom skulle bli tre som flyttade när hösten kom. Jag vet inte varför jag satt där, bara att det var viktigt. Allt det här bara hände, blev en del av mitt liv, utan mål eller riktning. När jag tänker på det nu så gav det mig mer någon slags känsla av frid och samhörighet. En kontakt med andra verkligheter.
Jag saknar att bo på landet men djuren finns här i stan också. Om du tittar upp. Åt sidan. Gråkråkor som kommer och säger godmorgon och går rultiga promenader med oss. Jag ger dom namn när jag hittar små kännetecken. Lär mig om revir och olika typer av sång. Skrattar för mig själv varje gång jag lyckas hålla kvar en kajas blick så länge att den lägger huvudet gulligt på sned, som om den undrar vad jag vill.
Hon är 15 år idag, min älskade hund. Om jag är ifrån henne så känner jag hennes närvaro ändå. Som en amputerad kroppsdel. Hon hör snart ingenting längre och är långsammare än tidigare men i hennes blick ser jag fortfarande världen i dess vackraste form. Jag ser värme, hopp, glädje och ibland saknad och smärta. Jag vet att vi inte har så långt kvar tillsammans så tiden jag har med henne blir allt mer värdefull. Vi sover tätt. Tittar varann ännu djupare i ögonen. Pratar men utan ord. Förstår varann.
För det är det djuren gör med oss. Påminner oss om oss själva. Får oss att se ur deras perspektiv, förundras, ta hand om, värna, känna. Där någonstans, finns det svar på frågor som jag inte hittar någon annanstans och som får mig att tänka den där tanken. Om vi bara släpper taget lite om allt, lyssnar inåt och låter djuren och naturen komma lite närmare. Skulle allt inte bli mycket bättre då?