Det finns en grupp människor - ganska stor vid det här laget - som jag beundrar. För deras kompetenser, framsyn och mod. Det är personer som jag stött på under mitt yrkesliv och som inspirerat mig i mina egna ambitioner att ligga i framkant. Dom ser och förstår vad som ska komma, vill sträva efter det som är gott, frigöra potential hos människor och i affärer. Ofta är dom egensinniga och passar inte riktigt in som anställda men är dom det så jobbar dom som designers, kreatörer eller kanske inom kommunikation. Annars är dom sina egna och är föreläsare, ledarskapskonsulter, entreprenörer eller har någon ny titel som anspelar på systemförändring eller klimat. Precis som jag själv, ja. Det är därför jag beundrar dom. Dom får mig att vilja bli bättre på det jag gör. Dom har sett trender innan andra, förutspått, känt in, förklarat och historien har gett dom rätt. Det finns därför god anledning att tro att det dom pratar om idag är sådant som är värt att lyssna på.
Många var tidiga på klimatfrågan. Dom har pratat högt, bildat nya organisationer, lärt känna likasinnade över världen, lärt sig om nya vägar fram. Den gemensamma bilden är tydlig. För att klara det här så behöver vi en total systemförändring. Ifrågasätta vår ekonomi i grunden. Bete oss på helt nya sätt. I bästa fall så är det ett totalt halt under en period där vi fortfarande har kontroll. Gör vi inte det så står vi inför en oundviklig kollaps där vi inte längre själva kan styra över våra öden.
Man skulle kunna tro att alla dessa kompetenta personer nu badar i uppdrag av olika slag - vem vill inte lära sig att förstå vad de bästa tänker? Men nej. Pengar är allas största problem. De bästa idéerna är nämligen för radikala och oprövade för att kunna finansieras. För osäkra för företag. För långsiktiga för riskkapital. För okonventionella för att få bidrag.
Så vad jag ser nu är uppgivenhet. Det man pratar om istället för framsteg är kollapsen. Vilken som kommer först. Kommer den finansiella systemet att rasa före hettan eller blir det fågelinfluensan som tar fäste hos människor eller är det bina, korallreven, råvarukrigen eller El Nino? Man planerar sina reträtter. Var geografiskt kan man överleva längst, vilka färdigheter kommer att behövas (och då pratar vi inte forecasting och design thinking utan att krossa vetekorn eller att rena vatten), hur kan man dela på värde i kollektiv, ska man spara sitt guld? Det finns dom som slutat pensionsspara eftersom det ändå inte kommer att finnas några pengar när det är dags.
Den stora frågan är - kommer det att kanaliseras mer medel till fruktbara, systemoberoende projekt utan krav på kortsiktig avkastning eller att dom formas i gammal logik? Kommer någon att finansiera den framtid som alla dessa personer någonstans ändå tror är möjlig? Och vem i så fall? Är det marknaden vi ska förlita oss på eller det offentliga? På crowdfunding? På filantropi? Oavsett så är det bråttom.