top of page

ZOMBIELAXEN



Någon hade en idé. Att odla mer lax än havet självt kunde ge. Genialt tycktes det. Det fanns en efterfrågan. Det investerades i. Och sedan, drivet av någon slags gängse företagslogik kompromissande man med det sunda förnuftet så till den grad att resultatet i de överfulla hägnen på Island är döda eller halvdöda simmande kadaver, fulla av ärr och bakterier. Där tusentals laxar har rymt och riskerar att skada ekosystem runtomkring.


Det finns många utmaningar med vårt rationaliserade, industrialiserade och effektiviserade tänk. Det är som om det har tagit grepp om oss, som om det har blivit en del av vårt DNA, som om vi inte kan se det bortom våra egna små lådor. Vi låter organisationens egensinne härja fritt, verkar tänka att vi är skyldiga att upprätthålla just den formen framför allt annat? Vi tittar inte bortom vår egen horisont, bryr oss inte om samband, problemen som uppstår någonstans långt bortom vårt eget blickfält är någon annans att lösa. Fokus är vår egen resultat- och balansräkning.


Vi behöver byta ut hela formen. Här och där kommer det lagar och lokalt fattar regeringar beslut. Men lagar rundas. Vårt egensinne är nämligen konstruerat så. Vi gömmer, glömmer, rundar, planerar. Det kanske funkade då, det kanske t o m var lite coolt, kaxigt och eftersträvansvärt att ge fingret åt allt det tråkiga? Men det funkar inte längre. Nu behöver vi former som in hela sin konstruktion värnar det gemensamma. Det behöver inte påverka vår frihet och möjligheten att tjäna pengar - kanske tvärtom? Det kan inte längre vara OK att tjäna pengar samtidigt som det man gör genererar oerhörda kostnader någon annanstans. Helheten måste in i kalkylen. Tjäna i så fall pengar på att du gör riktig nytta. Inte för att du är så snabbväxande och så kreativ att runda lagar som möjligt.


Det här är bara ett litet, väldigt tydligt exempel. Tittar vi närmare oss själva så finns det många, många fler. Det går inte längre. Zombie-laxen är här för att berätta om det.


Comments


bottom of page